Perfektion.

Sitter här i min ensamhet, med chokladkakan bredvid mig och Simon Webbe i öronen. Jag har fallit ner i det djupa träsket. Analyserar om mitt liv och det är då tanken slår mig. Jag strävar efter det ingen borde sträva efter. Perfektion. Jag vill vara omtyckt och älskad av alla. Så gärna att jag håller tillbaka en del av mig. Så gärna att jag ibland försöker för mycket och agerar någon annan.

Jag bryr mig om vad alla tycker om mig och låter andra ibland styra den jag är. Jag sitter med åsikter men vågar inget säga för det kan få människor att tycka något om mig, något dåligt. Jag kan svaret på en fråga men det kan vara fel och därför säger jag inget. Bjuda på sig själv, våga skämma ut sig lite. Nej. Inte aktuellt.

Jag brukade säga att det var en nackdel med dig. Att du ville behaga alla andra och glömde ibland bort dig själv. Jag ger nu den domen till mig själv. Slår klubban i bordet och konstaterar att det måste ske en ändring. Jag tar konstaterandet på stort allvar och påbörjar förändring redan nu med denna bild:

I ens sista stund kanske man reflekterar över ens liv. Hinner man, drar man kanske en slutsats om hur vidare man lyckades eller inte. Om man tog vara på stunderna och chanserna man fick. Man kanske ångrar att man inte har visat eller sagt till någon hur mycket den personen egentligen betydde för en. Men sen tar ens sista stund slut. Då ältar du inget mer. Inga tankar som tynger dig, eller vise versa. Du är borta.

Jag drömmer om att bli ihågkommen. Det är det största målet i mitt liv och jag kommer inte ens få reda på ifall jag når det.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma eller vad jag vill säga. Men fredagsfilosofi på en onsdag blir inte bättre än så här.