I ens sista stund kanske man reflekterar över ens liv. Hinner man, drar man kanske en slutsats om hur vidare man lyckades eller inte. Om man tog vara på stunderna och chanserna man fick. Man kanske ångrar att man inte har visat eller sagt till någon hur mycket den personen egentligen betydde för en. Men sen tar ens sista stund slut. Då ältar du inget mer. Inga tankar som tynger dig, eller vise versa. Du är borta.

Jag drömmer om att bli ihågkommen. Det är det största målet i mitt liv och jag kommer inte ens få reda på ifall jag når det.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma eller vad jag vill säga. Men fredagsfilosofi på en onsdag blir inte bättre än så här.