Jag sitter och luktar deo om kinden. Men det är lätt hänt när man har en extremt skum syster.

Jag gillar, nästintill älskar, dessa skeden i livet. Då man slås ner på marken med huvudet före på grund av idioti och inkompetens. Jag begriper inte. Verkligen ingenting alls. Men jag älskar det, nästintill.
Allt bli så självklart. Vilka som verkligen betyder något för en och vilka man betyder något för. Hur extremt bra vissa människor är och hur mindre bra andra är. För även om jag föll reste jag på mig lika fort, för ni sträckte ut er hand.

Så här sitter jag, med min deolukt på kinden och skrapsår i hela ansiktet och är glad över att ha folk som er i min närhet. På grund av det faktum ger man inte upp. Man kämpar sig upp för alla backar och blir starkare för varje topp man besegrar.